Tyngd och nya lärdomar

Igår var det min 28:e födelsedag. Yasmine, som jag bor hos, smet till affären innan jag vaknade och köpte muffins. När min trötta lekamen bestämde sig för att gå upp kom hon glatt "Ja må hon levande" emot mig med en tallrik med två muffins och ett litet ljus. Vilken pärla hon är!! Min Facebook och Skype fylldes på av fina gratulationer från nära och kära hela dagen. :D Jag öppnade paket från mamma som jag packat ner och det var starten på en väldigt annorlunda födelsedag. 

En promenad i närområdet för att lokalisera mig. Yasmine agerade guide och visade mig till de tre stöttepelarna; gymmet, mataffären och tågstationen. Fixade ett tågkort, handlade mat, pratade med dem på gymmet om hur det funkar där och köpte ett engelskt telefonkort. När jag kom hem och skulle aktivera det visade det sig att det var för gammalt. Så det står på listan av saker att ordna med idag.

Yasmine packade de sista grejerna inför sin resa till Etiopien när all el i lägenheten plötsligt la av. Tre timmar innan hon skulle åka iväg i 10 dagar och lämna mig, det nyinflyttade vraket på egen hand, la strömmen av. Stackarn, vilken ångest hon fick! Vi försökte med det mesta och sprang mellan elskåpet i lägenheten och den under yttertrappan. Till slut ringde vi en elektriker som skulle komma först efter att Yasmine hade åkt. På ett sätt är jag glad att detta hände för jag fick styra över tankarna på detta och gå in i "fixar mood". Yasmine åkte, elektrikern kom och det visade sig vara att vi hade för lite pengar kvar i för att kunna betala elen. HAHAHA Här i England finns lite olika system för olika saker. För att betala elen enligt det gamla systemet som Yasmine fortfarande har, måste man ta med sig ett el-stick till affären och fylla på kredit. Köpa el i affär liksom. När man gjort detta traskar man glatt hem igen och sätter i den lilla el-stickan i mätarboxen och så VIPS så har man el igen. Då vet jag det också. Vet också att det finns fantastiskt trevliga och hjälpsamma elektriker i den här stan. 

Sedan blev jag ensam. Med alla mina tankar och funderingar. Jag tackar högre makter för vänner och familj och internet en dag som den igår. Att säga att känslorna åker bergochdalbana är en rejäl underdrift. Just nu mår jag faktiskt riktigt dåligt emellanåt och jag övermannas av rejäla gråtattaker som slår undan fötterna på mig och suger all luft ur mig. Inte för att jag är här. Jag vill och ska vara här nu. Det gäller min yrkesframtid och jag hoppas och tror att praktiken kommer vara så bra som jag fått känslan av att den är. Om den inte är det är det den enda anledningen till att jag skulle "ge upp" det här äventyret. Det som gör mig förtvivlad är att mitt skyddsnät är långt borta och att den största stöttepelaren och jag går en osäker framtid till mötes.

Det senaste halvåret har jag försatt mig i prövande situationer, utmanat mig själv på flera plan och lärt mig både det ena och det tredje om vem jag är. Att flytta till London och lämna livet hemma vind för våg är en fortsättning på det inslagna spåret. Det är viktigt för mig att göra det just nu. Jag behöver den här tiden. Många saker är osäkra och ligger tryggt dolda i "framtiden". En sak vet jag dock säkert och det är vad jag känner, önskar och hoppas på och jag kommer att jobba stenhårt för att det ska bli så också. 

Nu är det frukost som gäller. En dusch och sen ut och fixa telefon och sedan försöka hitta in till jobbet. I morgon ska jag vara redo! 

The journey has begun

Oktober 2013 - Jag kammande hem storvinsten; en praktikplats på ett så kallat incoming-företag eller DMC Destination Management Company, i London. LONDON. Sex månader i ett nytt land, en ny stad. Fick nästan hybris och storhetsvansinne av lycka.

Januari 2014 - Verkligheten knackar på, säger "tjenare" och visar likt en Janusfigur sina två ansikten.
Nu sitter jag uppkrupen i sängen i mitt rum i London och känner mig vilsen, tuff, liten, peppad och hjärndöd. För några timmar sedan sa jag tack och hej så länge till mitt liv i Sverige med allt vad det innebär. Ett väntat uppbrott, men fruktansvärt mycket värre än jag kunnat ana. Jag har jagat efter det här äventyret så länge och det finns inget som kommer att få mig härifrån just nu. Trots det här jag en tung klump i bröstet av ren och skär sorg över att inte kunna dela den här upplevelsen med en av de som betyder allra mest för mig.

Idag är det den fjärde januari och min 28:e födelsedag. Mätt med samhällsnormernas mått borde jag vara vuxen. Just i detta nu känner jag mig så långt ifrån vuxen jag bara kan komma. Jag vill krypa ihop i fosterställning och med bebisspråk tala alla och allting till rätta. Jag vet att det kommer bli lättare ju längre tiden går. Det finns bara framåt. Jag vet vad jag önskar, hoppas och vill. Efter dryga 28 år tillsammans med mig själv vet jag också hur hårt jag kommer att jobba för att det ska bli så också.

Nu är dock tiden inne att bryta ihop för att sedan komma igen. Det är så jag jobbar.

Dags att sova. Sedan vankas förberedelser och en hel hög med "komma i ordning"fix för på måndag drar det igång. På måndag är det dags att bli trainee på Scancoming och då jäklar kör vi så det ryker!

Karma och sånt.

Det sägs att delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är halverad sorg. What goes around, comes around. Vad du ger är vad du får. Allt sånt. Lite långsökt kanske, men borde det inte vara så att ju trevligare, gladare och mer positiv jag är mot mina kunder desto piggare och gladare borde jag bli när jag ser hur glada de blir? Är jag verkligen undantaget som bekräftar regeln? Är tröttare nu än på länge när jag traskar hem efter jobbet trots mitt positiva förhållningssätt. Fast i ärlighetens namn, kundrelationen ger ju energi..det är allt bös runt omkring som snor åt sig den. Är trött på det eviga tuggandet. Nio år på samma ställe räcker. Jag måste vidare.
Dagens tanke.

En tjej, en smärta, en strid och en vinst!

Endometrios. ENDOMETRIOS. Endometrivadå?

Den 11 november under mitt 12 år inträffade Den Stora Dagen. Mensen var här och jag hade blivit kvinna. Jippie. Sedan dess har jag levt i ett helvete med mycket fler down's än up's. Mycket fler - inte bara- för allt har inte varit nattsvart och tungt men det är däri grunden har legat och varifrån jag hela tiden startat. En månadsanpassad garderob, konstant skärande smärta som sakta men säkert sugit ur all energi jag alstrat under min bra vecka i månaden, fysisk och psykisk frånvaro från skola, träning, kompisar. 5 kilos viktpendling per månad, svullenhet och svettringar som får de små så kallade lökringarna att framstå som sötnosar och i allt detta en allt mer uttalad distansering från omvärlden på grund av den obesvarade frågan: Vad i helvete är det som händer?" Sverker Olofsson ligger i lä för mina "ska det vara så, är det så?" är tusenfalt fler och mer enträgna än hans någonsin var.

Sexualundervisningen i årskurs 8 besvarade frågan mycket enkelt; PMS. Det köpte jag till en viss del, det var mycket som ändrade sig och hände i kroppen under den tiden, såklart. Men den tilltagande smärtan och det dagliga obehaget sa något annat. Hela mitt väsen förstod att så här ska det bara inte vara, något måste vara fel. Jag la det dock på hyllan ett par år för att ägna mig åt att vara tonåring, gå igenom högstadiet och gymnasiet och må skit och än värre. Två gånger under de äldre tonåren höll det på att sluta riktigt illa. Till slut insåg jag att jag behövde lugna ner mig och hjälpa mig själv på traven. Det gjorde jag.

Några år senare hade jag skapat mig en mycket stabil grund. Mig själv! Jag hade hittat tillbaka till min grundmurade tvärstyrka och nu var jag redo att ta mig an mig själv och världen igen. Lite Bambi på hal is i början så klart men när det bara finns framåt så finns det bara framåt. Jag hade kommit i kontakt med något som heter Minfullness och hade med hjälp av det och andra metoder "tänkt mig frisk". Jag var mycket nöjd, men inte helt nöjd. Mycket hade jag hanterat och lärt mig men allt var inte klart. Nu var det dags att ta tag i smärtan, svullenheten, PMS symptomen och hela den biten igen. För den var kvar, och den blev ätter värre med tiden.

Jag inledde min strid mot traditionell västerländsk medicin och dess utövare. Jävlar vad jag har stångat mig blodig genom åren. Alltid har jag stött på patrull. Ett av mina försök till hjälp var hos Helene Wennerholm på Läkarhuset på Södra vägen i Göteborg. Hon lade armarna i kors efter min berättelse och sa "men lilla vän, du behöver ju en psykolog, inte en gynekolog". Än i dag blir jag förbannad över att jag ödslade tid hos ett sådant talanglöst fiasko till människa. Mycket mer sades och jag var på vippen att göra en Lex Maria anmälan men jag beslöt mig för att kämpa vidare och tänkte i mitt stilla sinne att hämnd, det är en anrättning som serveras bäst kall. Fler år följde och fler nekanden och näsrynkningar från de lärda. Näst sista läkarbesöket jag gjorde var hos en specialistläkare i Skene som skulle avgöra om det möjligtvis var PMDD (Pre-Menstrual Dysphoric Disorder) jag led av. Big no. Vad det var visste han inte och inte heller hur jag skulle gå vidare i min kamp för ett drägligt liv. Då bad jag honom att rekommendera mig någon läkare som kunde sterilisera mig! Ett beslut jag tagit i enskildhet över huvudet på min älskade, underbara pojkvän. Ett beslut jag visste skulle rendera mig något lugn men också massa ångest och smärta. Annan smärta. Där och då var jag beredd att göra det. Jag visste inte vad som skulle hända mellan mig och min pojkvän, vad de kroppsliga konsekvenserna skulle bli, eller de psykiska. Och det faktum att jag aldrig skulle kunna välja om jag ville ha egna barn var något jag hade förlikat mig med. Jag levde ju ändå bara ett halvt liv! Det ville han dock inte hjälpa mig med utan tyckte istället att jag skulle kämpa vidare. Då bestämde jag mig för att ETT till läkarbesök, sedan får det vara bra. Får jag ingen hjälp där då blir det sterilisering.

Sedan hände saker ganska snabbt. Som det brukar göra (ketchupeffekten). Min mamma tipsade mig om en alternativ behandlare i Lerum, Cecilia Lindblom clharmony.nu. Jag har haft bra erfarenheter av alternativmedecinare innan så jag bokade in en akupunkturtid. ÄNTLIGEN! Inget flum eller humbug utan en människa med en gedigen utbildning inom österländsk och västerländsk medicin och akupunktur som såg mig, lyssnade på mig och gjorde en ordentlig anamnes och koll innan hon satte den första nålen. Och den satten hon bannemig spot on! Känslan av lättnad i kroppen när den första nålen sattes över livmodern var fenomenal och något jag aldrig glömmer. Efter behandlingen pratade hon med mig och frågade om jag hört talas om Endometrios. Endometrivadå? Det enastående resultatet av denna enda behandling och hennes sätt att förhålla sig till mig gav mig energin att ta tjuren vid hornen EN.GÅNG.TILL. Ny tid hos ny gynekolog, denna gången på Kvinnokliniken på Carlanderska i Göteborg och en ung tjej som hette Lisa. Jag frågade henne om hon kunde avgöra om jag hade endometrios. Det såg men inte säkert utan en titthålsoperation, fick jag till svar. Men det räckte med en vanlig vaginal undersökning och ett vaginalt ultraljud för att hon skulle vara säker. Hösten 2011 kom svaret; Ja Jenny, du har endometrios. http://www.endometriosforeningen.com/site/index.php Å herre guuud!! Jaaaaa Äntligen!! Vänta nu..VA? Vad? Hur, vad är detta? Dör jag? Hur får man bort skiten? Lisa satte sig ner och förklarade lugnt och sakligt att detta var en kronisk sjukdom som är mycket smärtsam (no shit) men inte dödlig och att man inom västerlänsk medicin behandlar detta med till exempel hormoner (p-piller), smärtlindrande medicin och eller titthålsoperation där man bränner bort så mycket av blodplättarna man kan. Mitt problem är att jag inte kan tillsätta hormoner så det var inget alternativ, varpå Lisas idé var att söka mig till alternativa medicinska metoder.

Jag har nu varit patient hos Cecilia Lindblom i snart ett års tid och mitt har blivit så ofantligt mycket bättre. Jag har fått livskvalitet! Med en behandling utformad för just mig och mina behov har jag fått ett normalt liv! Sedan jag började hos Cecilia har jag endast tagit Alvedon 400 mg ett fåtal gånger när värken varit som värst och kroppen har svarat direkt. Alvedon som tidigare endast hjälpte om jag tog det i samband med voltaren, citodon och ibuprofenpreparat 600 mg. Jag åt de här preparaten nästan mer regelbundet än vanlig mat. Förutom akupunktur har jag lagt om kosten för att hjälpa min kropp på vägen. Äter inte alls eller mycket lite av saker som göra att blodflödet lättare stagnerar i systemet, jag använder mig mycket av minfullness, jag pendlar bara något kilo i vikt varje månad. Jag behöver inte ha olika kläder för olika veckor i månaden då jag numera inte är så sjukligt svullen i perioder, jag har börjat bygga upp mitt energiförråd eftersom jag inte hela tiden måste kämpa mot en sanslös smärta varje dag, mitt psykiska välbefinnande är stabilt eftersom jag numer har energi över till att njuta av livet igen, njuta av mina relationer!

Jag är fullt medveten om att jag inte är botad, det är ju trots allt en kronisk sjukdom. Men jag är ordentligt peppad för nu vet jag vad det är och hur jag ska göra för att leva mitt liv som jag vill. Att få bekräftat det jag vetat under så många år, att det inte alls ska behöva vara så här var så skönt. Att dessutom få hjälp att hitta ett förhållningssätt till det som passar just mig var över förväntan. Visst sjutton har jag varit arg och ledsen och många gånger undrat om jag verkligen behövt gå igenom så mycket som jag gjort. Om det inte i själva verket var detta som låg till grund för mycket (inte alla) av mina problem. Svårt att säga, jag kommer nog aldrig få ett svar men jag tror att det nog kan vara så. Men skit samma, det var då och jag lärde mig massor om mig själv som jag är tacksam för att kunna och nu är nu. Numera är det det mycket, mycket fler up's än down's och nu vet jag hur jag ska göra för att det ska fortsätt vara så. Jag är grym, jag är bäst och jag är en SURVIVOR.

Galenskaper.

I GP igår stod  det att kvinnor mår dåligt över att inte kunna kolla sin Facebook. Tur att jag råkar vara undantaget som bekräftar den regeln. Jag mår inte dåligt, jag blir skitils!. Det hör ju för fan till min dagliga morgonrutin. Znoosa ca 45 min, duschen, håret, sminket, bädda, frulle (samma varje dag) sen ca en halvtimmes skön nätbaserad surfingtur. Jävla server eller dyligt som ställer till det. Tack och lov för min lilla blöööögg nu då som kan fylla det cybertomrum som uppstått. 

Läste precis igenom vad jag skrev..kan vara dags slopa rutinerna? Skulle nog vara bra för mig. Håller ju på att förvandlas till någon typ av Rutin Gestapo. Nej inte Putin, Rutin..eller? 

Hoppas på att få höra Sean Banans låt på jobbet idag, skrattar ihjäl mig. Kan behövas. 

Newbie!

Efter mycket om och men sitter jag alltså här. Stolt nybliven skapare (...?) av min alldeles första blogg. Woooppie! För en stund sedan hade jag hur mycket som helst jag ville skriva här men nu blev jag så tagen av den stora stunden att jag kom av mig. En blogg. Jag är med blogg. Stort. Kan tänka mig att nyblivna föräldrar känner sig lite såhär, cool och tvärdumma, rädda och exalterade. De har precis fått något som de ska värna om och akta, älska och vårda. Är  dock jävligt nöjd över att jag slapp genomgå en tung förlossning för att hamna i den den här situationen. Herre gud, jag jämför ett bloggskapade med att få barn. Står det inte redan klart för er kommer det sannerligen visa sig senare. Jag är lika delar snille som tvärpucko. Men det är lite av min charm.

Ses senare!